Efter en avkopplande dag i soliga västra hamnen med P igår kunde jag inte att låta bli att testa fotens kapacitet och bege mig ut på en kortare springtur. Förvånansvärt nog så tog jag mig runt hela rundan utan minsta lilla smärta! Ett tvivel om att smärtfriheten skulle hålla i sig till idag fanns dock i bakhuvudet...

Men nu har jag, efter en oerhört inneffektiv förmiddag, varit på min andra joggingtur inom två dagar och smärtan uteblir fortfarande... Jag är så lycklig!!!!

Idag har varit en annorlunda men fantastiskt skön lördag.

Tentan klarades av igår, så inga måsten denna helg. En välförtjänt sovmorgon följt av frukost på Espresso House startade därför denna underbara vårdag. Sen blev det avfärd till nyöppnade Hotell Spelabäcken i Skanör. Vi testade först ett pass Flowin; styrketräning på en specialdesignad platta - effektiv styrka som dock hade krävt lite mer intensitet och upprepning för att jag skulle känna att det gett resultat. Efter det provade vi på Yoga - lite väl flummigt för mig, men det kräver troligtvis en viss inställning och ett antal pass för att lära sig att verkligen slappna av och kunna sitta rakt upp & ner och bara andas. Själv hann jag tänka igenom såväl vad jag skulle äta som ha på mig hela den kommande veckan!

Eftermiddagen avslutades med svensk massage och ekologisk fika. Därefter hade till och med en stressad själ som mig lyckats finna ett inre lugn och definitivt blivit mer avslappnad! Så avslappnad att till och med festsuget försvann....

...som jag utan tvekan är beroende av!

Min fot skriker TRÄNINGSFÖRBUD, men mitt huvud säger tvärt emot. Min omgivning får uppleva en aggresiv bitch som saknar tålamod när träningen inte kan genomföras. Endorfinerna är precis som andra droger, beroendeframkallande och därför inget man kan sluta med "bara sådär" utan att det får konsekvenser.

Efter en dag utan minsta lilla koncentrationsförmåga och lättirriterbarhet begav  jag mig därför ut och sprang igår. Känslan var så underbar att jag efter några hundra meter knappt ens kände smärtan. Det känns idag, foten strejkar.. Men det var det värt, idag är jag på gott humör igen!!

Frågan är bara om man bör lyssna på kroppen eller huvudet i första hand?

En varning, så att ni kan hålla er på behörigt avstånd; under de kommande dagara kommer jag att gå runt och dofta av denna underbart väldoftande flaska:


Rekommendationen är att använda "Air Salonpas" 5ggr/dag... Det finns dock en risk för att jag minskar dosen till 3ggr och försöker hålla mig hemma eller på träning när det används. Jag vill helst inte skrämma bort alla i min omgivning!

Känner att det är bäst att dämpa er oro och förklara anledningen till intervallerna som utfördes idag. De skulle mycket väl kunna ha varit jag som tänkt att jag skulle ta saken i egna händer och behandla knät på mitt egna lilla sätt (vilket brukar innebära att träna så mycket som möjligt). Men denna gång var det faktiskt inte så! Det var sjukgymnastens idé efter att vi konstaterat att smärtan nu finns på ett mindre område och att svullnaden faktiskt lagt sig en del. En "elchoksbehandling", ultraljud och ett stapplande joggingförsök på Forums löpband, slutade alltså med att jag fick springa (jogga) 5 st intervaller á 3 min, med 1 min vila idag och på onsdag. Utvärdering om knäts reaktion på löpning sker sedan vid torsdagens besök. Är det lönt att säga att jag är glad idag?!

Denna dag började som den bästa på väääldigt länge! Besökte min nya sjukgymnast och fick förutom förnuftiga svar och förklaringar, ultraljuds- och massagebehandling, rehabiliteringsövningar och framförallt beskedet att jag får träna! Jag började nästan gråta så lycklig jag blev (tabletterna och abstinensen från träningen gör att jag är väldigt känslig för tillfället).

Även om jag inte får springa ännu, så får jag i alla fall göra något som är tillräckligt ansträngande för att använda träningskläder, nämligen att cykla. Maximalt 1 timme, på lågt motstånd 3ggr/vecka. Men det är mycket bättre än ingenting. Nu ska jag snart blli mig själv igen ska ni se :-)

All tid som lagts på träning, alla tunga lyft, den oerhörda belastningen på knä och rygg från längdhoppet... Trots att jag slutat för över två år sen och idag bara är "motionsjoggar" och tränar för att må bra, så är det nu jag får ta smällen.

Vänsterknät har flippat ut totalt, det gör ondare och ondare för varje dag och är konstant svullet. Allt började på flygresan hem från New York, då det plötsligt var stort som en fotboll. Läkaren som jag besökte igår påstod att det troligtvis är en förslitningsskada som nu lett till en inflammation. Diklofenak och fortsatt haltande i en vecka, sen hoppas jag på att märka en förbättring!

Kan ju inte påstå att snön gör det hela enklare...

Utan träning fungerar jag inte, så enkelt är det. Känner jag min krasslig, hängig, trött eller nere är träning utan vekan den bästa medicinen. Positiv energi samlas i kroppen och det känns som att själen stärks. Knäppt men sant!

Igår var det debut.. Frida tog med mig till golfbanan. Perfekt väder; underbart att vara ute i två timmar, promenera, prata och handskas med golfbollen. Övriga människor som igår kväll befann sig på Hylliekrokens golfbana lär dock ha fått sig ett gott skratt, men det bjuder jag på för jag hade ju skoj jag med :-)

Ett antal bollar i vattnet, en och annan i bunkern, men de flesta mest i helt fel riktning och med felaktig kraftinsats, men även ett och annat mer lyckat slag. Inser dock att det handlar om mer än att bara "ta en skön promenad med klubborna" det krävs uppenbarligen en hel del teknik och träning för att man ska kunna golfa utan att skämmas. Ska försöka ta en kurs nästa sommar, det känns trots allt som att man "bör" kunna spela golf. Det är ju en oroligt social sport. Tack för intruduktionen Frida!