Jag vet... det är på tok för länge sedan jag bloggade. Mina ursäkter; en sjukt stressad vardag & slut på inspiration. Antar att det egentligen inte räcker, ett inlägg tar ju inte så lång tid, men det bara blev så... Har dessutom varit dålig på att fotografera och då kändes bloggandet inte längre lika meningsfullt.

Ska dock försöka bättra mig, det är trots allt ett bra sätt att rensa tankarna och se sitt eget liv från en annan synvinkel. Något som nog kan vara rätt bra just nu; från att ha känt mig som världens lyckligaste, som en som kunde vända alla problem till positiva saker och som älskade alla inslag i vardagen, blev plötsligt - från ena dagen till den andra - raka motsatsen. Jag vet inte längre hur man ler "på riktigt", hur livet någonsin kan tänkas bli problemfritt. Tåren trillar sakta längs min kind; det är ingen som riktigt förstår, allra minst jag själv...

Det låter väl hemskt, men min räddning är att det alltid finns någon som har det sämre. Och jag vet ju att det vänder till slut, livet går upp och ner. Det är väl bara att acceptera det som det är!