När jag pigg och glad studsade upp från sängen i morse, insåg jag plötsligt att vaderna var som två stora muskelknutor! Hade tänk mig en ganska lugn träning med Frida igår, men väl där insåg jag att det inte var så smart att springa 60 m på gräs, med tanke på min fortfarande instabila fot. Jag bytte därför snabbt träningskamrat och sprang 120-120-110-150-300-150-250m med Emilie. Detta skulle väl inte vara så farligt tänkte jag, sådana lopp sprang jag ju ofta när jag tränade "seriöst". Men det var ju också några år sedan...

Straffet får jag alltså ta idag, när ryggen smärtar och vadernas träningsvärk gör sig påmind i varje steg jag tar! Visst är det härligt med träning :-)