Plötsligt att friidrotten tagit en stor plats i min vardag igen. Var på Pallas-spelen två gånger igår för att heja på först Frida och sen Pernilla, idag är det intro inför tisdagens Indoor Gala på Malmö Arena, då jag ska vara värdinna.

Insåg igår vilken uppoffring mina föräldrar gjort under min långa friidrottskarriär, inte bara genom att köra runt i halva Sverige för att besöka nya tävlingar varje helg, utan framförallt genom att sitta hela dagar på dessa tävlingar som ofta är rätt tråkiga. När någon man känner tävlar är det självklart jätteskoj, men det tillfället är ju ofta över på mindre än 1 minut! Sen återstår väntan, svettdoft, oljud och hårda sittplatser i några timmar innan något skoj händer igen...

Var i alla fall jätteskoj att se Frida & Pernilla springa. Fortfarande lite jobbigt att se längdhopp, kan fortfarande minnas känslan av att sväva i luften då ett hopp blivit rikigt lyckat. För att inte tala om känslan att vinna... Men det är å andra sidan också det enda jag saknar.